lifeofglass

Jag vet att jag inte kan vara perfekt vän som alla tror.
Visst älskar jag mina vänner jag har och skulle inte byta ut dem för hela världen.
Jag har tre vänner som jag kan lita på, och dock träffar jag ingen av dem ofta.
Skulle behöva prata ut, men då kommer jag bara känna mig som en börda.
Vännerna är Isa,Vera och Amanda, och jag gillar er lika mycket.
Men jag kan inte nå upp till alla förväntningar som folk har över en.

I skolan tror alla jag är så jävla duktig och måste anstränga mig.
Men egentligen mår jag dåligt 24/H och har bara ett skal som döljer allt.
Jag vill verkligen behålla de nära jag har men det är faktiskt inte så lätt.

Jag har aspergers, och det har jag märkt nu symptom av väldigt ofta nu.
Många vänner har försvunnit iår, några jävligt nära som gjorde mig sårad, så jag bara ville sluta leva.
En flickvän som ljugit i över 6 månader och aldrig haft riktiga känslor.
Sådant känns och jag kan inte hålla detta inne längre.
Jag försöker verkligen mitt bästa, och jag vill inte förlåta denna tjej heller.

Mina vänner verkar bara glida bort mer och mer.
Två bor i stockholm och en mitt ute i skogen och går i skola i norrköping.
Ena tror också att jag hatar henne vilket inte är bra.
Och säger detta, INGEN AV MINA VÄNNER ÄR ERSÄTTNINGSVÄNNER.
För ett ex som jag har kommit över och hatar med för den delen.
Jag har tre bra vänner och en utav dem är min flickvän med så jag är lycklig.
Skulle någon bli deperimerad och behöva mig, så vill jag att de ska ha en sådan tillit så de kan prata med mig.
Mår någon dåligt tar jag direkt ledigt och drar iväg med tåget om det behövs.

Sjukdomen kan med göra att jag säger jävligt många saker utan att mena det.
Men dock menar jag allt jag skrivit men som typ "gud vad kort du är" och vissa kan ju ta illa upp medans men inte menar det.
Och det är heller inte meningen, men ja... hoppas att ni fattar iallafall.

JAG ÄLSKAR DIG ISA
JAG ÄLSKAR DIG VERA
JAG ÄLSKAR DIG AMANDA!